Har varit där med det stora flyttlasset nu vi körde ner en släp.
Det börjar bra. när vi går upp till våningen där jag skall bo. står det R LI på dörren. vafan tänker jag.
När jag satt in nyckeln i låset får jag inte upp dörren. hur jag än vrider och vänder. jag kände hur tårarna inte var långt borta. vi gick ner modfällda. hade dom hyrt ut lägenheten till nån annan? hade den blivit kapad. Efter några minuters deppande bestämde jag mig för att gå upp och försöka igen.
jag skrek som en galen indian och med foten på dörren och händerna krampaktigt runt handtaget fick jag upp dörren.
Rummet var som jag minns det. Östtyskt och opersonligt men det blev mycket mysigare efter att möblerna och grejerna va på plats. känns som ett hem nu. vet inte hur många gånger jag sa med förvåning i rösten - jag bor här!
min hemtrevliga hylla
Korridoren ekade fortfarande tom, nästan. Jag hörde någon smälla igen en dörr, så jag nära på hoppade ut ur min lägenhet och ropade hej. en man med stort svart afro tittade på mig med skräckslagna ögon, och svarade med ett tyst, lite nervöst hej.
Vilken galning, tänkte han väll. skall jag dela korridor med henne???
På kvällen gick jag och patte ut på upptäcksfärd runt tunnelbacken och ålidhem. att nämnas bör att vi hade delat på en vinbox, så allt var väldigt spännande. Under promenaden ramlar jag och får kåda på mina händer.
När vi kommer tillbaka, så träffar vi en trevlig bangladeshian utanför huset.
Vi talas vid och upptäcker att vi bor på samma våning!
Men när vi skall gå in i huset i sällskap med mannen, så är det inte mitt hus.
förvirringen var stor, och skamsen var jag tvungen att erkänna att vu gått till fel hus.
min granne har ett lustigt namn. "nachoneger"
